Att komma in…

I dagsläget bor jag i en hyresrätt. Det är få förunnat att ha ett förstahandskontrakt och vara säker på att få bo kvar under en överskådlig framtid. Samtidigt är det förhållandevis dyrt. Jag och min fru betalar 7 000 kronor i månaden för en tvåa i en mellanstor svensk stad. Möjligen skall vi flytta till Stockholm för jobbet skull. Min primära tanke har varit att vi kunde köpa något eftersom vi båda tjänar bra, har inga barn, endast obetydliga studieskulder och lite pengar på banken. Denna tydligen absurda tanke har lett mig hit. Frustration över att stå utanför bostadsmarknaden och titta in. Samtidigt, förvåning över vem som faktiskt köper och har råd att köpa dessa lägenheter i Stockholms innerstad.

Den just nu billigaste lägenheten innanför tullarna, publicerad på hemnet, är en lägenhet på 22,5 kvadratmeter i Stadshagen för 1,4 miljoner. När jag för tio år sedan bodde i Stockholm la jag ett bud på en tvåa på Södermalm. Jag vill minnas att den tillslut gick för 1,3 miljoner. Jag drog mig ur för att jag var tvungen att flytta, jag träffade min fru och blev kvar. Nu drar jag mig för att flytta tillbaks då det är omotiverat dyrt att köpa hem i Stockholm. Hur kan priserna öka med 153 % på tio år?

Jag och min fru kan inte bo på 22,5 kvadratmeter. Vi behöver i alla fall ett sovrum som går att stänga. Den billigaste tvåan i Stockholm är i dag en 34 kvadrat funkislya i Fredhäll. Den kan vi köpa för 1.9. Vi har då en avgift på 1 776 kr. Med ett lån från SEB landar vi på en totalkostnad på runt 8 000 i månaden. Detta förutsatt att vi langar in 285 000 kronor sparade pengar. Frågan är om det är värt det. Är bostadsmarknaden verkligen rätt värderad om ett par kring 30 år, med god ekonomi, utan barn drar sig för att köpa 34 kvadratmeter hem i Fredhäll för att det blir för dyrt. Är bostadsmarknaden ett pyramidspel där vi i botten betalar vinsterna för de som kom in i leken först?

Share